Sandra i London

I lördags var jag på min första rugby match! Steve är ett stort fan och går ofta, men jag har aldrig varit intresserad, kollar hellre på typ golf haha.. Men man måste ju prova allt minst en gång och eftersom jag fått med mannen på både matlagningskurs och yoga så var det min tur. Jag lovade honom att åtminstånde lära mig reglerna innan. Kollade på youtube klibb och läste om 'rugby rules for idiots' dagen innan ;-) 

 

Stämningen utanför arenan var på topp. Rugby är en mycket mer 'posh' sport här i England om man jämför med fotboll. Det var mat från världens hörn, champagnetält och barbour jackor så långt ögat kunde nå. Nu är man ju halvt gift, men måste säga att jag aldrig sett så många snygga och välklädda män på samma plats förut! 

 

Matchen var super. Vi förlorade tyvärr med två poäng mot South Africa, men ändå en mycket bra match. Jag kommer definitivt gå igen!  

 

Hemresan blev tyvärr ingen succé. Jag svimmade på tåget och var medvetslos i ca 2 minuter innan jag vaknade till liv igen. Då hade min syn försvunnit och jag hade tappat minnet. Jag kom inte ens ihåg mitt namn. Var så jäkla rädd, trodde jag höll på att dö (och det trodde stackars Steve ocksa). Det första jag hörde när jag vaknade var att någon ropade 'call an ambulance' och 'stay with us!' (då tror man ju om något att man håller på att dö..)

 

Men jag överlevde. Efter timmars väntande på akuten (de tar tydligen bara emot folk som litteraly är döende verkade det som, och det var ju inte jag) fick jag äntligen träffa en läkarteam som gav mig drop och gjorde blod test etc. De kom fram till att jag fått något som kan jämföras med en  'diabetic shock'. Jag hade inte druckit något vatten på hela dagen och åt lunch 5 timmar senare än vad jag brukar göra (hann inte). Det plus några öl var (såklart) ingen bra kombo, min lilla hjärna fick en blackout helt enkelt. 

 

Mår under omständingheterna bra! Jag har lärt mig en läxa that's for sure..